Recensioner

SMASH-UP: a documentary rock performance with Ramy Essam and Siham Shurafa – TEATER FORATT

SCENKONSTGUIDEN, Oscar Steen
Teater Foratts möte mellan Siham Shurafa och Ramy Essam exploderar i intensitet, obekväm identitetshumor och utsökt brutala bilder. Är ditt gift teater? Gå. Är det rockkonsert? Vad väntar du på?! Är du en sucker för dokumentärt berättande? Lyckost!! Gränsen mellan de tre suddas ut på det där sjukt lyckade sättet där alla delar samverkar för att lyfta varandra. Efter ett tag sammanflätas autenticiteten  musiken och förkroppsligandet till ett överfett scenkonstverk om den egna integritetens eviga kamp med den yttre världens obönhörliga angrepp.

SKÅNSKA DAGBLADET, Clemens Altgård
I en synnerligen komisk scen spelar så Shurafa en svensk kvinna som bjudit in Essam till sitt hem bara för att sedan bemöta honom på det mest fördomsfulla vis som tänkas kan. Scenerna kompletterar varandra och i regi av Niclas Turesson fungerar det utmärkt väl. […] Smash-Up kan ses som ett djärvt experiment där varje ny scen innebär ett perspektivskifte samtidigt som musiken fungerar som en ram men också ett slags tråd som håller samman helheten. Det blir ett fascinerande möte mellan två människor på scenen men också en förmedling av angelägna erfarenheter till publiken.

SYDSVENSKAN, Boel Gerell
I Teater Foratts version varvas de bittra insikterna med humor och självironi där inte minst Siham Shurafa briljerar och bär uppsättningen med sina träffsäkra iakttagelser och drastiska tolkningar. Hennes version av den beskäftiga volontärens middagsbjudning, där blodpuddingen serveras med en försvarlig portion förakt och självskryt, är inget annat än obetalbar. […] Den flimrande, andlösa frekvensen förstärks av Jonas Åkessons effektfulla scenografiska lösningar där ständigt nya budskap lyser upp scenens fladdrande banderoller.

DJUNGELTRUMMAN, Saures Sager
Siham is absolutely brilliant. I’ve said it before and I’ll say it again, she’s the brightest shining diamond in Sweden – the queen. Ramy was a force to be reckoned with. His stage persona was powerful. His music went right to the core. […] If you’re in Malmö, go see the play. If you’re in Göteborg, take a train down and go see the play. If you’re in Umeå or Luleå, take a flight down and go see the play.

NATTEN BÖRJAR NU – TEATER FORATT

NUMMER.SE
(Betyg 4 av 5) oroväckande kul […] förtvivlat och skevt underhållande […] Styrkan i Lindoholms text, som förvaltas koncentrerat och vältajmat av skådespelarna, är hur de olika delarna – genreutflykterna om man så vill – talar ett tydligt språk, eller snarare: hämtar kraft i det ofullständiga (obegripliga). […] Det är gripande att se de två förväntansfulla djuren sitta tryckta intill varandra framför oss och lyssna på sagan.

SYDSVENSKAN
lysande ögonblick […] övertygande i sina roller

SKÅNSKAN
skickligt och effektivt […] absurt och svarthumoristiskt som i en Kafkaberättelse

SKÅNES FRIA TIDNINGAR
Begrepp och tankemönster utmanas genom ett uppbrutet berättande och smart rollbesättning […] Natten börjar nu har ett tydligt politiskt innehåll men är långt ifrån plakatteater. Uttrycket är lekfullt, kronologiskt uppbrutet och ibland drömskt och absurt. […] (skådespelarna) gestaltar sina roller med bravur. De ger verkligen kött åt Åsa Lindholms text som skiftar ganska drastiskt mellan komik och allvar. Kiki Desplats musik ger tillsammans med iscensättningen en smak av David Lynch underliga värld.

MASSAKERGUDEN – MALMÖ STADSTEATER

DN
Träffsäker bild av vår belevade tid. Det är så fyndigt skrivet och så elegant gestaltat att det verkar ytligt. Typerna är väldigt franska. Sättet att konversera är mycket franskt. Men som signalement på vår tid är ”Massakerguden” träffsäker. Effektiv underhållning med udd. – Rikard Loman

EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN
[…] lysande och tempostark teater utan döda punkter och vinklar. Ett kammarspel på gränsen till skrattfest. – Jan Karlsson

NORRA SKÅNES TIDNINGAR
Samtliga fyra karaktärer i Yasmina Rezas undergångskomedi närmast pulveriseras. Med en kirurgisk precision. […] Såväl den strama regin med sitt fina positionstänkande som den stålbursaktiga scenografin harmonierar dessutom perfekt med manuskriptet, och det är ett i allt väsentligt utmärkt teaterhantverk. Ett klurigt kammarstycke, där det finns ett rum, en tid och ingen väg ut från scenen. Idel lovord alltså.  […] Malmö Stadsteaters uppsättning av Massakerguden är imponerande välgjord och målad med mustiga färger. – Henrik Bergkvist

SYDSVENSKAN
Förlösande uppkastningar. Höstrusket motas bäst bort av läsning vid fejkbrasa och mycket skratt. Det senare bjuds det på i överflöd i Malmö Stadsteaters ”Massakerguden”. – kulturchef Rakel Chukri

MOR COURAGE – TEATER FORATT

SYDSVENSKAN
Betyg 5 av 5
Det mest anslående är skådespelarnas absoluta närvaro och den intelligenta regin. Mor Courages resa genom kriget, i Niclas Sandströms uppsättning, är ömsom lågmäld och koncentrerad, ömsom så vildsint att rekvisitan flyger genom scenrummet. Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd.
Fast okej, det sätter igång min hjärna också. Affärskvinnan Mor Courage är inte lätt att tycka om. Hon skor sig på kriget och köpslår med vad som helst. Hennes son avrättas för att hon prutar på mutan som kan frige honom. Hon spyr ur sig elakheter till sin stumma dotter, hon vägrar att ge bandage till människor som håller på att förblöda. Hon är en krigets hyena, knappt mänsklig. Och ändå kan jag förstå henne. Julia Högbergs tolkning är lysande, hon bär hela Mor Courages komplexitet med sin nyktra saklighet, sin sorgsna blick och sitt skeva leende. Isak Hjelmskog måste också nämnas. Framför allt hans roll som yngste sonen. Totalt bortkommen och helt underbar, perfekt timing i replikerna.
Det är tur att det inte är krig, tänker jag när jag går ut från Teater Bastionen i duggregnet. En blixtsnabb tanke. Fel. Kriget pågår hela tiden. Mor Courage finns. Bara inte här, just nu.
Plus: De fantastiska sångnumren och orkestern, Nadin Al Khaladi & ensemble.
Minus: Det kalla kaffet i pausen.

SKÅNSKA DAGBLADET
Mor Courage på Teater Bastionen har just denna intrikata, dynamiska hållning i sitt sätt att spela Brecht i vår egen tid tid präglad av ständiga rapporter om krig, kaos och undergång. Här finns klassisk verfremdung, som avbrott med sånger som kommenterar vad som pågår mixat med anti-realistiska scener, satir och kabaret. Imponerande musik av Nadin Al Khaladi och ensemble där man förnyat Dessaus klassiska. Utmärkt ensemblespel med starka rollkaraktärer , som Courages söner, den äldste,Eilif, spelad av Anders Svensson, som blir soldat och hamnar snett, den yngste, Isak Hjelmskog, som blir avrättad (kanske av misstag) och den stumma dottern Kattrin, egentligen utanför familjens inre cirkel, vid den gräns där föreställningens smärtpunkt finns: pengar och moral. Samtidigt som temat i Mor Courage är brännande aktuellt.

KVÄLLSPOSTEN / EXPRESSEN
Att låta publiken betrakta skeendet med kritisk distans hör sedan länge till den moderna dramatikens grundprinciper, men regissör Niclas Sandström och ensemblen har på Bastionen också haft sinnesnärvaro nog att inte låta föreställningens uttryck slå över i kallhamrad ironi, utan lämnar över det gestaltade världsföraktet till dramats marterade rollfigurer.
(…) Här tillåts ensemblen också spela ut i diverse ”Brechtska” excesser och fiktionsbrytande kabarénummer.

NUMMER.SE
Mor Courage har blågul folkdräkt och krigets angelägenhet känns kusligt förebådande. Björn Gunnarsson har sett en ambitiös version av Bertolt Brechts antikrigspjäs, av Teater Foratt på Bastionen i Malmö.
Niclas Sandström har gjort en ambitiös uppsättning om krigsprofitören som är så om sig och kring sig och så mån om sina barn att allt rinner henne mellan fingrarna. Bäst är den stumma Kattrins (en lysande Ester Claesson) motstånd och uppror. Eilif (Anders Svensson) är en rocker med bandana, och vapnen är förstås moderna automatkarbiner.
Kriget är fattigmans eviga förbannelse, oberoende av plats. Och sergeantens (Matthias Thorbjörnsson med Peter Wahlbeck-dialekt) prolog, om krigets angelägenhet för att hålla en konsumtionsförslöad befolkning på tårna, känns kusligt förebådande.

TIDNINGEN KULTUREN
Julia Högberg är mycket bra i rollen som Mor Courage. […] Foratts välregisserade föreställning är också, tro det eller ej, mycket rolig. Isak Hjelmskog är underbart komisk i rollen som Courages yngste son, Schweizerosten. Det är obehagligt att skratta högt i all misär, men även befriande.

INIFRÅN REVOLUTIONEN – TEATER FORATT

SYDSVENSKAN
Först när föreställningen är slut fattar jag vidden: dansandet och sjungandet sedan Mubarak fallit pågick på film projicerad på en fondvägg men också i själva scenrummet. Det var mer än ordinär teater. Massoud förmedlade sina egna pinfärska erfarenheter från ett hemland i omvälvning, jag vet inte om ”generöst” är ett tillräckligt starkt ord för det men jag hittar inget bättre. […] Och vi i publiken? Varför kom vi? Vad ville vi se? Vad ville vi ha? Föreställningen konfronterade oss, mig, jag som på sistone med bultande hjärta har slukat Al-Jazeeras live­streambilder från Egypten i solidaritet med dem som vågar sina liv, med inlevelse i deras sorg, glädje, desperation och hopp. Just de fina orden – ”sorg”, ”glädje”, ”desperation”, ”hopp” – studsade mot mig från Bastionens scen som från en skrattspegel, en man i cowboyhatt tog från scenen till de djupaste amerikanska brösttonerna för att säga å mina vägnar: ”Give me some real people who have suffered!” Ge mig bilder av sår, blod, ge mig en revolution att konsumera, som vilken annan realityteve som helst. Ge mig ett tappert rättrådigt folk som vill ha ”frihet” och ”demokrati”, de där missbrukade slagorden. Det är vad jag vill ha, det vore fånigt att inte erkänna det, men det tappra rättrådiga egyptiska folket självt, vad vill det?

Vad det egyptiska folket vill, nu när revolutionen är ett faktum, kan knappast besvaras entydigt. En sak är dock säker, våldet fortsätter. Med den påminnelsen slutar föreställningen. Verkligheten, den rullar på. Jag går ut i den svinkalla svarta kvällen i Malmö, en plats så långt från revolutionära omvälvningar som tänkas kan, funderar på kollaget av bilder och röster och ljud som just strömmat mot mig, försöker producera en åsikt om det men kan inte. Åsiktsproduktionen i de västerländska demokratierna har urartat till bara ännu en lukrativ industri, ett sätt att bygga identitet: alla tycker fritt, inte lika många har några djupare kunskaper om det som ligger till grund för deras åsikter. Egypten? Vad vet jag om Egypten?

FÖRESTÄLLNINGSSERIEN 0,00017 ‰ – TEATER FORATT

SYDSVENSKAN
Teatern ger liv åt politiken. Efter hand kompliceras bilden i Frizon 2. Hur medvetna är de samhällsmedvetna och för vems skull? Hur assimilerad måste man bli för att kallas en lyckad invandrare?
I Stina Sturessons skruvade stycke, Nu när vi ändå är här, kliver en slipad SD-politiker in på scenen, flankerad av en nervös assistent. Publiken har tilldelats pappersmasker med sura miner och politikerna försöker blidka oss med personliga anekdoter och söta kakor. Och tricket fungerar, inte så att någon i publiken låter sig blidkas, men Teater Foratt lyckas med komikens hjälp att fördjupa och ge liv åt den politiska debatten. Samtidigt som de gestaltar den minerade gränsen mellan vi och dom.

EXPRESSEN
Det tände till på Bastionen. Sturessons text är komplex, och med överlag fungerande halvabsurda inslag. Den välartikulerade Anders Svensson gör ett stilsäkert porträtt av en Sverigedemokrat (Anders, 35, bosatt i Hästhagen) som blivit insläppt i huset och medelst påståenden som ”ni har fördomar om oss” och ”vi hatar inga, vi vill bara ha en diskussion” i den retoriska slipningen inte så lite påminner om Jimmie Åkesson, vars valrörelsespurt nog var den främsta av partiledarnas. Plötsligt framstod han, och partiet, mindre som rasister och gamla nazistanhängare än som rätt normala och genomsnittliga uttolkare av ”folkets” åsikter. Så kan det gå när etablissemanget odlar törnrosasömnen och de farliga paradisdrömmarna. För delar av publiken blir det en liten prövning när Anders och hans sekond Patrik (Ester Claesson igen) lockar med mandelkubb och chokladbollar vari små svenska flaggor stuckits i. Symbolernas betydelse och den internaliserade självregleringen är alltjämt omfattande i detta land, så länge befriat från verkliga konflikter och krig.

ÄR DET… DET HÄR? – MISS KING

KVÄLLSPOSTEN / EXPRESSEN
Berättelsen i sig liksom kramar och trycker sig fram. Det handlar om vilka vi är när förväntningarna inte infrias, när kostymerna spricker och rollerna raseras. Dialogen är enkel, budskapet komplext. Och många scener är så effektiva, sin ruffiga gestaltning till trots (eller kanske just tack vare?), att de vrider sig i minnet en lång stund efteråt. Scenkonst när den medvetet inte håller tätt. När den vågar vara ful, skev och kärvt upplysande på samma gång.

PARADIS – TEATER FORATT

SYDSVENSKAN
Ni som har bokat en all inclusive-resa till något fattigt land i sommar ska gå och se Paradis på Teater Foratt. Eller nej, förresten, inte om ni vill ligga och glassa vid poolen med gott samvete.
Paradis dödar turistdrömmarna lika effektivt som en delirisk bakfylla. Vanja Hamidi Isacsons pjäs låter oss kika bakom hotellkulisserna och möta dem som städar våra rum, dansar can can och masserar våra trötta ryggar.
Det börjar bra. Anslaget är teatralt och skruvat, karaktärerna tydliga som seriefigurer. Amanda Wickmans pastellfärgade och kitschiga scenografi är kongenial med sina vajande palmer och confettivatten – här är ingenting på riktigt. Men snart nog blir personalens hårda tillvaro uppenbar. När värmeböljan drar in stängs luftkonditioneringen av för att spara el. Bara turisterna får duscha. Massörskan tvingas dejta chefen, hennes bror förför en rik turist och drömmer om ett annat liv, dansösen blir tafsad på av slemma gubbar. Deras underordning är total. Bäst gestaltas det av Anders Svenssons städerska som sömngångaraktigt räknar upp allt äckligt avfall från hotellgästerna som hamnar i sopsäcken.
Det politiska budskapet går inte att ta miste på trots den galna slapsick-humorn. De finns de som har och de som inte har. Minst av allt har de fattiga utanför hotellet som hittat en spricka i den höga muren och kämpar för att ta sig in.
Det är roligt att se en nyskriven pjäs som inte liknar något annat. Den vilda och förhöjda spelstilen bärs upp fint av hela ensemblen. Det blir, det tunga ämnet till trots, väldigt underhållande.

OLJANS TID – TEATER FORATT  (även manus)

SYDSVENSKAN
Far och son med chaplinsk humor […] en kavalkad av dråpliga historier från slummen. Samspelet mellan Karim Rashed och Anders Svensson, som också spelar faderns lumpsamlarpartner, sitter med total tajming. […] tar mycket väl till vara på den komiska potentialen hos båda skådespelarna.

SKÅNSKA DAGBLADET
Anders Svensson och Karim Rashed bjuder på ett spänstigt samspel, särskilt i upptågen i den fattiga grändens skugga. De har en härlig plastik bland oljefaten och deras sorglöshet trots allt elände är en gåva att avundas.